Fool For Jesus

Ursäkta min inaktivitet här den senaste månaden. Men jag får samtidigt passa på att säga God Jul, Gott Nytt år och en trevlig fortsättning på det nya året! Jag tror inte att domedagen kommer innan vi hinner fira jul en gång till, så jag ser med förväntan fram emot 2012 och allt vad Gud har planerat! (Filmen tyckte jag dock var roande). Gud har öppnat många spännande dörrar och varit med och lett mig på ett tydligt och övernaturligt sätt. Tack för det!

Anledningen till min totala slöhet i skrivandet här har varit två. Först har jag haft en hel del andra projekt, inklusive skrivprojekt, att hålla på med. Januari har varit en intensiv månad på den fronten. Jag håller på att försöka ge ut en bok (så nu har jag läckt ut det också i förtid) och samtidigt jobbar jag med att färdigställa en kurs i lärjungaskap samt en sam handlar om Andens gåvor. 

Den andra anledningen är att jag tänker flytta över min blogg till en annan sida, en egen domän - som är snyggare och där jag även kan få plats med lite mer än "bara" bloggandet. Eftersom det snart händer (förhoppningsvis) så har jag tappat lite sugen för att fortsätta blogga här... 

Vi ses snart igen!

Idag har jag inte gjort någonting känns det som. Sovit, ätit lunch (säger något om när jag klev upp) och pratat med katten. Nu sitter jag och lyssnar på musik (Elton John och Leon Russell - fantastiska låtar!) och bläddrar igenom en del saker jag skrivit längre tillbaka. Följande text skrev jag för några år sedan som svar på en fråga om hur jag (och pingstkyrkan) ser på homosexualitet. Nu tyckte jag det var dags att plocka fram denna ur "arkivet", eller ska vi säga garderoben?

Bibeln talar positivt om kärlek mellan människor av samma kön, som exempel kan vi ta kung David (han som slog ner Goliat) och hans vän Jonatan som det står om i Gamla Testamentet. (Jag använder Bibelcitat hämtade från Svenska Folkbibelns översättning, som använder lite annorlunda ord än Bibel 2000 – men betydelsen är naturligtvis likadan).

I Första Samuelsboken, kapitel 19 och vers 1 står det att ”Sauls son Jonatan hade David mycket kär”. Sedan läser vi om dem i kapitel 20 och vers 41 att ”de kysste varandra och grät tillsammans”. I Andra Samuelsboken, när Jonatan dödats i krig, skriver David om honom i en sång: ”Jag sörjer dig, Jonatan, min broder. Du var mig mycket ljuvlig. Din kärlek var mig underbar, mer än kvinnors kärlek.” Det är inget tvivel om att kung David, som Gud hyllar för sin godhet och sitt goda hjärta, älskade sin vän Jonatan väldigt mycket.

I Psaltaren, kapitel 133 står det: ”Se hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans.”

Bibeln talar alltså tydligt om att det finns stark kärlek mellan människor av samma kön och att denna kärlek är något bra. Men Bibeln talar aldrig om sex i dessa sammanhang och det är skillnaden mellan Bibelns syn och dagens samhälles syn på kärlek mellan människor av samma kön.

Innan vi går vidare i resonemanget måste jag bara få betona en sak. En vanlig fördom mot oss kristna är att vi moraliserar sex till något fult och skamligt. (Och jag måste erkänna att detta inte bara är en fördom utan tyvärr stämmer för många kristna som är uppväxta i en mycket strängt moraliserande miljö). Men faktum är att Gud har skapat sex för att vi ska njuta av det, och Bibeln talar inte om sex som något fult och skamligt som bara är till för att föra släktet vidare utan som något fantastiskt fint och underbart. Läs berättelserna som finns i Höga Visan och Rut i Gamla Testamentet, och i skapelseberättelsen där Gud uttryckligen uppmanar Adam och Eva till att ha sex. Bibeln talar om att sexualiteten är en mycket stark kraft i oss och att det är Gud som gett oss denna starka drift, men just därför att denna kraft är så stark kan den också bli destruktiv för oss om den släpps helt lös. Det är som en eld; eld ger värme och ljus men släpps den lös blir det katastrof. Den sexuella elden inom oss kan om den missbrukas leda till bl.a. pornografi, pedofili och otrohet. Dessa saker är Gud emot eftersom han älskar oss och inte vill att vi ska använda det han gett oss för att vara destruktiva. Så, då går vi vidare…

Nya Testamentet är skrivet på grekiska, och i grekiskan finns fyra ord för kärlek: erós, phileo, storge och agape. Agape är Guds kärlek, den totala och villkorslösa kärleken som vi inte kan förstå (för vi sätter alltid upp villkor för att älska andra). Phileo är en djup vänskapskärlek som ordagrant betyder ”broderskärlek”, denna kärlek kan bli mycket stark som vi ser att fallet var mellan David och Jonatan och denna kärlek finns mellan bröder och systrar, mellan man och kvinna, mellan vänner, mellan människor av samma kön. Storge är familjekärlek, den typ av kärlek man känner till sin mamma, pappa och syskon. Erós handlar om sexuell kärlek men här är Bibeln tydlig med att denna kärlek är reserverad för relationen mellan en man och en kvinna.

Varför är då den sexuella relationen reserverad för heterosexuella förhållanden? Jag tror att det är för att Gud har skapat oss att fungera på det sättet, och när vi lever som vi är skapade att leva blir det bäst för oss. Jag tror att man och kvinna inte bara kompletterar varandra rent biologiskt, vilket väl ingen kan förneka som vet hur sex går till och som vet hur ett barn blir till, utan att vi även kompletterar varandra själsligt och andligt. Jag anser att män och kvinnor är olika och har olika generella karaktärsdrag och att dessa skillnader gör att vi passar ihop. Jag är en anhängare av jämställdhet, men också utav att vi ser och erkänner varandras skillnader.

Min åsikt utifrån det kristna perspektivet är att den starka phileo-kärleken (som finns mellan människor av samma kön) i dagens ”översexualiserade” samhälle misstolkas som och utövas som en sexuell kärlek. Vi ser sex överallt idag, på TV, i reklam, i sk ideal… osv. Dessutom finns en ”pröva-på-inställning” till sexualitet som gör att vi blir osäkra på vår sexuella identitet. Detta påverkar oss naturligtvis, och även vår syn på kärlek. Jag tror inte att någon föds till homosexuell utan att man i vårt sexfixerade samhälle ”gör om” vad som egentligen är stark vänskapskärlek till sexuell kärlek. Att man inte föds som homosexuell finns det också vetenskapliga argument för, det finns exempel på enäggstvillingar (enäggstvillingar har exakt likadana gener) där den ena tvillingen vuxit upp och blivit homosexuell och den andra heterosexuell – i de fallen kan det inte bero på generna utan måste förklaras med den miljö/kultur de vuxit upp i format dem olika.

När man går utanför de lagar som Gud har gett oss kallar Bibeln det för synd, man kan också säga skuld, tillkortakommanden eller fel och brister. (Eftersom Bibeln använder ordet synd är det bäst jag förklarar det: Synd är ondska, det är fel & brister, skuld, tillkortakommanden, det är den själviska/onda sidan som finns i varje människa). Bibeln anser alltså att homosexualitet – alltså homoSEXUALITET, inte kärlek mellan människor av samma kön – är fel. Det står tydligt och nu ska jag ge några sådana citat ur Bibeln för jag vill inte censurera bort vissa saker bara för att försöka göra min tro lite trevligare.

”Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt” (Tredje Moseboken, kapitel 18, vers 22). ”Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden” (kapitel 20, vers 13). ”På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse” (Romarbrevet, kapitel 1, vers 27).

Som sagt, jag tar med dessa Bibelcitat för att vara helt ärlig och uppriktig med er om vad Bibeln säger, men jag själv erkänner att jag helst skulle vilja att de inte fanns. Och viktigast av allt att klargöra: jag vill verkligen inte fördöma någon homosexuell. Men jag tror på Gud (som jag upplevt och pratar med varje dag och som framförallt är en kärleksfull Gud) och jag tror att Bibeln är Guds Ord så nu ska jag försöka att förklara dessa Bibelcitat.

När vi läser de här Bibelcitaten tänker vi genast att det är hemskt, ord som ”avskyvärt” och ”straffas med döden” träffar oss direkt. Nu ska jag göra det här ännu värre, för Bibeln säger samma sak om fler saker. Jesus säger att ”den som säger ’din dåre’ (till en annan människa) är skyldig och döms till det brinnande helvetet” (Matteusevangeliet, kapitel 5, vers 22). Jag kan lova att det är många kristna, inklusive mig själv, som sagt ”din dåre” till andra någon gång. Jesus går så långt att han t.o.m. menar att vi syndar när vi tänker onda saker! Plötsligt finns det inte en enda människa som går fri från synd – och plötsligt finns det inte en enda människa, inklusive vi kristna, som har rätt att fördöma en människa för att den är homosexuell eftersom vi själva är lika stora syndare. Detta är en genomgående tanke i Bibeln, ALLA är syndare (Romarbrevet, kapitel 3, vers 23) och ingen har rätt att döma en annan människa för hennes synd! (Kapitel 2, verserna 1 – 4). En annan sak Bibeln säger är att vi inte kan rangordna synder. Jag kan inte säga till någon annan att deras synd är större än mina egna synder. Alltså, precis som Gud har befallt mig att älska mig själv fast jag inte är värd det har han befallt mig att älska all mina medmänniskor, inklusive de homosexuella.

Det fantastiska är att Jesus dog på korset för alla människor, han tog straffet för allas fel & brister. Han tog straffet för mina och dina tillkortakommanden, han tog de hemska straff som vi läste om för den som sagt ”din dåre” och han tog de hemska straff som det stod om för de homosexuella. Kristendom handlar inte om regler (vilket tyvärr många kristna och ännu fler icke-troende verkar tro) utan om förlåtelse. Förlåtelsen tar man emot från Jesus genom att ta emot Honom och tro på Honom – svårare än så är det inte, men man måste själv välja för Gud kommer aldrig att tvinga sig på någon. Sedan är det naturligtvis så att man ska försöka att inte synda även om man blivit förlåten eftersom synden inte är bra för en själv eller för andra. [Notering i efterhand: "Försöka" innebär egentligen att Gud har befriat oss från synden genom vad Jesus gjort, och vi kan i hans kraft även i praktiken övervinna synden. Men det handlar inte om att "försöka" i egen kraft även om viljan/inställningen är viktig. Ingen som medvetet lever i synd (medvetet uppror mot Gud) kan komma in i himlen, men alla som blir medvetna om sitt uppror och vänder sig till Jesus för hjälp får alltid hjälp, förlåtelse och evigt liv.] 

Alltså:

• När den starka kärleken som kan finnas mellan människor av samma kön övergår till sexuella handlingar är detta enligt Bibeln fel. Sex är inte fel. Kärlek mellan människor av samma kön är inte fel. Men när kärlek som är ämnad att vara vänskapskärlek görs om till sexuell kärlek så blir det fel, därför att denna typ av kärlek inte är tänkt att vara sexuell. (Samma fel tror jag att det blir om man vänder på det hela, att sexuell kärlek görs om till ”vänskap”, där den person man först älskade innerligt som ”den Enda/Ende” bara blir en i mängden).

• Den kristna grundtanken är förlåtelse och inte fördömelse, kärlek och inte hat. Vi är alla syndare och det tjänar ingenting till att rangordna synderna för att försöka visa sig själv bättre än andra. I Bibeln står det att ”om ni förlåter människorna deras överträdelser (synder/fel/brister), så ska er himmelske Fader (Gud) också förlåta er” (Matteusevangeliet, kapitel 6 och vers 14).  

Jag har precis läst ut boken "Anden och vi har beslutat" (av Nils-Olov Nilson) om den svenska pingströrelsens historia och förändringsprocess. Aldrig trodde jag att jag skulle orka läsa en hel bok om pingströrelsens historia (även om jag älskar att läsa), för det låter onekligen en aning tråkigt, men är faktiskt långt ifrån. Det var minsann mycket liv och rörelse från början. Mycket av det jag känner igen från dagens organiska och karismatiska rörelser. Enkelheten. Fokus på Jesus Kristus och Andens ledning och kraft. Tydlighet, inte flummighet. Motståndet mot liberalteologin. Församlingen sågs som en organism, och man kämpade med näbbar och klor emot "samfundsväsendet" som man kallade det. Minsta tillstymmelse till samfund eller övergripande organisationer bekämpades för att väckelsen skulle hållas levande och på "gräsrotsnivå". 

Därför är det mest chockerande att se den svenska pingströrelsen idag som något helt annat än vad den från början var, till och med sitt eget ursprungs motsats på vissa områden. Och det är minst sagt tragiskt! 

Jag måste öppet få erkänna att jag inte ser speciellt positivt på den svenska pingströrelsens framtid. Inte om man fortsätter åt samfunds- och institutionshållet. Inte om man byter ut det man en gång trott så stenhårt på mot mer flummiga "evangelikala" begrepp. Inte om fokus blir på modeller, organisationer och företagsmässiga lösningar istället för att spendera tid - dagar och månader - på knä inför Gud i bön och fasta för att fråga honom om svaren...

Jag är säkert färgad av boken. Men det tar inte bort det faktum att det jag känt redan innan, den längtan tillbaka till det vi läser om i Apostlagärningarna, det jag fått med mig från tiden ute i Filippinerna och i Kenya, det Gud jobbat på mig om under flera år, det glapp jag ser mellan Bibeln och kyrkan idag, mitt beslut att avsluta min anställning (inte tjänsten inför Gud) i kyrkan... Det, just det, har fått en bekräftelse genom den här boken. Och jag har fått en rättvisare och vackrare bild av vad pingströrelsen egentligen är (varit). Jag känner en samhörighet med det som pionjärerna stod för, och har blivit stoltare över att vara "pingstvän", dvs. vän av det pingsten innebär - Andens liv i full kraft! Tråkigt bara att pingströrelsen själv (ledarskapet) i stora delar inte längre är det. 

Men Gud kommer säkert, nu precis som då, hitta en väg utanför de etablerade och organisatoriska sammanhangen. Och det kommer också alltid finnas människor som väljer att "gå ut till honom utanför lägret..." (Heb 13:13)

Känner mig som Pappa Guds lilla pojk, som han överöser med sin godhet. 

Ibland får jag bara den där känslan, nyss beskriven, och den spontana reaktionen är: "Jag älskar Dig Gud!" Om jag är ensam kokar det över högljutt. Som senast, när jag satt i bilen mitt i natten på väg hemåt. 

När man går med Gud blir man överraskad av hur mycket man tar åt sig av andras lycka i honom. Överraskad, just precis! Jag känner det som att Gud är god mot mig när han är god mot andra. När han öser sin godhet över människor runt mig känner jag det som att det är jag som blir välsignad. Fastän jag inte fått ut "ett öre" av det, mänskligt sett. Men det är som Paulus säger: "Hur skall vi tillräckligt kunna tacka Gud för all den glädje som ni är för oss inför vår Gud?"

Det är skumt det där. Gud-skumt. Gud-logiskt? 

De där stunderna. Då Gud blir så självklar som det mest självklara av alla självklarheter. Då alla tvivel inte finns. De alldeles klarsynta lyckorusen, om man kan kalla dem för det. Då man bara vet att man vet att man vet /.../ att Gud är: Här. Nu. 

Då man vet, känner med varje fiber i hela kroppen, att "jag tillhör Gud". Jag är Pappas pojk. Han tar hand om mig. På grund av Jesus, inte min egen förträfflighet. Om hela världen går under och all vanlig trygghet skulle rasa samman så gör det ingenting. För det är Gud och jag. Allt annat blir mindre verkligt (och definitivt mindre varaktigt) i evighetsperspektivets tunnelseende. Då man kan förstå vad som menas med: "Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp (alltså dö) och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull (osjälviskt) är det nödvändigt att jag får leva kvar."

Att självförverkligande skulle leda till lycka är en av den moderna människans största lögner. Stress och en känsla av att inte räcka till möjligtvis. Men ju större en lögn är desto fler är det som tror på den, som Hitler lär ha sagt. Människan är skapad för ett större och högre syfte än sig själv (det är därför humanism och kristendom aldrig går att förena). Bibeln talar sitt tydliga språk: Den största glädjen finner man i att vara upptagen av Gud. Och så blir man överraskad av djupet och renheten i den tillfredsställelse han ger i osjälviskheten.

Det var en gång en bred motorväg som ledde till en massa elände och en plats dit ingen egentligen vill komma. Det fanns också en smal väg som ledde uppför ett berg till en fantastisk utsikt över livet. [Matt 7:13-14]

Många åkte på den stora flerfiliga motorvägen utan att veta var den var på väg. De bara åkte, eftersom det var den enklaste och mest bekväma vägen, i alla fall till en början. Andra åkte den eftersom i stort sett alla andra åkte den, och majoriteten kan väl inte ha fel, eller? Vissa åkte den bara för att de var så stressade att de inte hann titta sig omkring och läsa på vägskyltarna. Vissa tävlande om att vara snabbast vilket motorvägens släta asfalt (och konstanta nedförsbackar) passade absolut bäst för. De rusade fram bekymmerslöst och tänkte aldrig på slutdestinationen, oftast var de inte så noga med trafikreglerna heller. 

Den smala vägen ringlade sig uppför ett berg man inte kunde se toppen på. Det berodde på alla de luftföroreningar som bilarna på den stora motorvägen orsakade. Man kunde bara se att vägen försvann upp genom molnen längs bergskanten. Det såg ut som en farlig väg. Eftersom den var smal kunde man heller inte trampa gasen i botten, och vissa sträckor var man helt enkelt tvungen att kliva ur bilen och gå till fots. Som ett resultat av detta började de människor som gick den här vägen prata med varandra och hjälpa varandra förbi de svåra passagerna. Det skapades en stark gemenskap - nästan familjekänsla - och de som orkade mer bar ibland de yngre på sina axlar. 

Till skillnad från motorvägen hade den smala vägen inga räcken eller staket för att hålla resenärerna kvar på vägbanan. Det fanns heller inga poliser, utan alla förväntades att själva ta ansvar för sig själv och sina medresenärer. En del utnyttjade detta, men upptäckte ganska snart att ingen hejade på dem för detta och flera kom på sig själva med att sitta fast ute i diket. De som då bad om hjälp fick genast hjälp att komma upp igen, medan andra satt kvar eftersom de ville försöka själva. Ibland jagade de till och med iväg en del som stannade till för att hjälpa. 

Längs den smala vägen, som mer och mer blev en stig, pratade man ständigt om toppen av berget. Ingen hade varit där men alla hade i en dröm fått se glimtar av hur det såg ut och de glimtarna var nog för att hålla humöret uppe och inte vända tillbaka. Alla hade dessutom fått en karta, en kompass och en mobiltelefon vid det vägskäl där den smala vägen hade vikit av från den stora motorvägen. Kartan beskrev bergets topp och den person som bodde där och väntade på dem alla. Det var hans Tjänare som stått nere vid vägskälet vid motorvägen och delat ut karta, kompass och telefon till alla som ville ha det. Men även där rusade de flesta fram så snabbt att de inte riktigt hann höra vad han ropade ut till dem. En del skrattade till och med åt honom och tyckte att han såg lite omodern ut som stod där längs vägen och inte ens hade någon bil. Han hade väl inget att vara glad för?

På andra sidan vägen stod andra och ropade. De sålde souvenirer och turistgrejer som påstods komma uppifrån berget. De utlovade tur om bilisterna köpte deras grejer och hängde dem runt halsen eller som en wunderbaum i bilen. Många stannade och köpte grejer - sedan fortsatte de med full fart framåt på den stora breda motorvägen (fast med lite bättre samvete av någon konstig anledning). Tjänaren till Kungen på berget - för han var nämligen kung - blev ibland så irriterad på de som försökte överrösta honom på andra sidan vägen att han sprang dit och slängde deras falska grejer i leran i diket, oftast gråtande. Då skämdes de. Men eftersom de tjänade så mycket pengar på det hela så var affärerna snart i full gång igen. 

Flera av de som börjat vandra på den smala vägen drömde också om människorna på motorvägen. De fick se att fruktansvärda saker väntade dem: hemska trafikolyckor, död och elände. Men det värsta av allt var att de fick se hur den stora breda vägen slutade rakt utför ett brant stup. Ingen som åkte över kanten överlevde. 

Många av de som fick de här drömmarna gjorde dagsutflykter ner till den stora motorvägen för att varna de som åkte där. De tog med sig den karta de fått och försökte peka på faran och att det fanns en annan väg att åka på. En väg som leder till den mest fantastiska utsikt någon människa någonsin sett. De pekade på kartan och ropade ut: "Vänd tillbaka till vägkälet! Vänd tillbaka till Tjänaren som står där!" 

Men de blev kallade dårar. De blev spottade på och hånade. Vissa kallade dem för glädjedödare och bad dem stoppa upp sina "moraliska pekpinnar" där bak. Luftföroreningarna hade nämligen förstört synen på så många på motorvägen att de kartor dessa människor höll upp för dem såg ut som pekpinnar och lagböcker. 

Ibland hände det att en bil som körde för fort, eller blev påkörd av någon som gjorde det, kraschade längs vägrenen. Då var det oftast de människor som kommit på dagsutflykt från den smala vägen som sprang fram och tog hand om de skadade. Ibland blev de kritiserade för att de inte lagade deras bilar också, men de ansåg att människorna alltid var viktigare. De plåstrade om dem och kramade om dem och de använde sina nya telefoner för att ringa till Kungen på berget och be honom skicka dit en ambulanshelikopter. På det viset blev många räddade. 

När det inträffade en sån här olycka så var det alltid människor som stannade till och klev ur sina bilar. En del såg förskräckta ut över vad som hänt. Andra skrek av förtvivlan. En del satt och funderade och tittade upp mot de tunga molnen som skymde den blå himmel som fanns där bakom. De som stannade såg hur människorna, som de tidigare hånat, osjälvikskt hjälpte till och började ställa dem frågor: "Var kommer ni ifrån? Varför hjälper ni till med det här? Vem är det ni ringer till hela tiden?" Flera av dem följde sedan med tillbaka till den smala stigen och den gemenskap runt lägerelden på kvällarna där de tillsammans övernattade innan de nästa morgon skulle fortsätta ytterligare en bit framåt på den smala vägen. Där fick de nya kläder eftersom deras gamla trasor var nedblodade och skitiga. På natten drömde de också om toppen av berget och om Kungen som bodde där - den mest magnifika och kärleksfulla av alla varelser...