Fool For Jesus

Först ett blogginlägg där jag bland annat skrev följande:

"Det är oundvikligt att inget händer när Jesus flyttar in i ens hjärta. Om man gång på gång bekänner sina synder och gång på gång faller för dem igen så betvivlar jag att man verkligen tagit emot Jesus som Herre i sitt liv. Faktiskt. Jag tror att hans förmåga att förändra och förvandla oss är större än så."

Sen en tanke i duschen en morgon, kanske var det Gud: Man blir inte perfekt även om Jesus är Herre fullt ut i ens liv. Paulus hade ju också en "törntagg" som inte lämnade honom trots att han bad Gud om det... Kanske lite klumpigt formulerat Simon?

Efter det en kommentar av en god vän, ett påpekande av att det jag skrev kan misstolkas och - återigen - Paulus och törntaggen. Hm, först en tanke och sen samma tanke från en vän... Gud kanske vill säga nåt...

Fast man ger Jesus sitt liv så kommer fortfarande frestelerna komma. Man syndar ibland fast man inte vill och ingen får tro att perfektionism är vad som karaktäriserar ett överlåtet liv med Gud. Men det jag ville poängtera med det jag skrev är att den stund man tar emot Jesus så måste något ha hänt. Man kan inte vara samma person efter man blivit frälst som man var innan, det går inte. "När någon är i Kristus är han en ny skapelse, det gamla är förbi, se, något nytt har kommit". Vissa tappar beroendet efter droger eller rökning när de blir frälsta medan de kanske fortfarande måste kämpa med att hålla sig borta från porr, andra blir fria från sexuella begär men måste kämpa med sin girighet som fortfarande gör sig påmind...

Sedan tror jag att ett av de stora hindren till att vi inte lyckas sluta med vissa synder är att vi försöker i egen kraft. Att försöka, försöka, försöka, ta i, ta i och ta i med egen kraft och viljestyrka är INTE samma sak som att vara överlåten åt Jesus. Att vara överlåten åt honom innebär att han får göra sitt jobb i mig, att jag kapitulerar och låter honom styra utan att lägga mig i. Att förtrösta på hans förmåga, inte min egen. "Min nåd är allt du behöver", säger Gud. Men vi är lärda att göra jobbet själva och kristendomen har tyvärr i många sammanhang blivit mer religion (vad vi måste göra) istället för förkunnande av den explosiva livsförvandlande kraften i evangeliet (vad GUD redan gjort - tacka och ta emot, det är färdigt och tillräckligt!)

Fortfarande tror jag på fullständig seger över synden och att man kan leva ett liv som kristen utan att gång på gång behöva falla för samma gamla synder. Att "vandra i Anden" (Gal 5:16) är inte bara ett teoretiskt och fint begrepp, det går faktiskt! Men vill vi? Och vet vi kristna idag ens vad det är? Det är inte svårt, egentligen, samtidigt som det verkar vara jättesvårt för oss att ta steget dit. Vilket steg? Att "ta upp sitt kors", dö från sig själv och lämna över förarplatsen till Jesus. Vill man sammanfatta det ännu mer så räcker det med: Börja lyda Herren. Utan invändningar, bara gör det du upplever att han manar dig till. Anden alltså, magkänslan, de osjälviska tankarna som kommer och som du bara "vet" innerst inne är rätt och att Gud gillar... Det är inte svårt, ända tills du själv börjar hitta på andra förklaringar och vill ha "tecken" på att det "verkligen" är Gud som talar... Du känner igen dig, eller hur?

Gal 2:20: "Jag är korsfäst med Kristus och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig."