Fool For Jesus

Det roligaste på den här resan är att man hela tiden är omgiven av människor som praktiserar det övernaturliga livet med Gud som den mest naturliga sak i världen. Vilket det ju också borde vara, som man säger på engelska - SUPERnaturligt. Det gör en gott att vara i en sån miljö, på nåt sätt blir det enklare att flöda med själv i det hela och börja "experimentera" lite.

Jag har träffat två brorsor här som jag snabbt blivit vän med. Jacob och Jonah, 17 och 14 år gamla. Vi var ute på en supermarket i lördagskväll och evangeliserade på ett väldigt intressant sätt. Först bara gå omkring och lyssna. Inte lyssna på folk utan på Gud. Vad vill Han göra här? Vilka behov finns det? Nästan hela tiden fick de här grabbarna ord och tankar om människor vi såg. Han har sorg, hon har cancer... osv. Coolt tycker jag! Tyvärr var det inte så många som vi fick tillåtelse att be för, men det är värt allt bara för att få be med några. Jag fick ordet "ryggproblem" när jag tittade på en kille så jag gick fram och frågade om han hade det. Nej, sa han, och jag tänkte Äsch då, nu hörde jag fel. Men precis när vi skulle gå så sa hans kompis att han hade ont i ryggen ofta så vi fick be för honom istället och när vi bad så kände han att nånting hände. Man får försöka finjustera sin "höra-Gud-tala-mottagare". Men det kan man nog inte göra på något annat sätt än att testa sig fram.  

Låt mig bara få säga en kort sak innan jag fortsätter berätta om de här härliga grabbarna. Jag tror att Gud talar hela tiden, som en radiosändare från himlen. Genom hela Bibeln står det "Herren sa... Så säger Herren, Herren... Då sa Gud... Herren talade med... Då sa Anden till..." Jag tror också att alla pånyttfödda kristna hör Guds röst för Jesus säger: "Mina får hör min röst". Frågan är om vi känner igen hans röst, om vi stillar oss så mycket att vi kan uppfatta vad han viskar till oss. En kristen persons ande är som en sån här gammaldags radioapparat - man slår på den genom att bli frälst och sen ställer man in kanalerna genom att pröva sig fram. Från början kanske det bara brusar men då får man vrida på ratten fram och tillbaka tills man hör tydligt och klart. För min egen del brusar det mest fortfarande, men då och då dyker det upp nåt och det är spännande!

Nu tillbaka till Jacob och Jonah. Den yngre av dem (Jonah) berättade att det är någon som blir frälst varje vecka på hans skola. Ryck inte bara på axlarna nu, tråkiga svensk. Det bästa som kan hända, det som gör att änglarna har fest i himlen, att nån blir frälst... händer varje vecka! Inte i en kyrka utan på en skola. Inte på grund av en pastor utan genom en 14-årig kille som bestämt sig för att ta Jesus på allvar. Varför händer inte det i Sverige? Tänk om alla kristna 14-åringar skulle börja skita i vad folk tycker och berätta om Jesus och fungera i andliga övernaturliga gåvor istället. Gud vill det! "Söner och döttrar ska profetera" står det. Tänk om alla kristna ungdomar skulle vinna en person varje vecka till Jesus. Woaow! Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill...

Sen finns det äldre människor runt omkring de här ungdomarna som uppmuntrar dem och som själva flödar och är säkra i andliga gåvor. Jag träffade en man vid namn Eldon i fredags och ska träffa honom igen ikväll. Jag vet inte hur gammal han är men nybakad är han då rakt inte. Han och hans fru håller på med Bibelstudier, befrielse från onda andar och mirakler skulle man kunna säga för att sammanfatta det hela. En riktig Power-gubbe! Jag kanske återkommer om honom och vad han gör i nåt inlägg längre fram.

Nu ser jag fram emot att få höra från en kille vi bad för igår som brutit benet och var gipsad. Han kände att nåt hände när vi bad precis där benbrottet var och idag ska han röntgas på sjukhuset. Vore kul att få vara med om en doktor-surprise och få läkarintyg på ett mirakel.

Vi hörs!

Nu ska jag f... nja, nu ska jag testa att skriva utan prickar. Sitter vid ett tangentbord i Seattle, USA, som inte kan svenska. Inser redan nu att det nog inte kommer att fungera. Hela tiden vill man skriva ord som har de bokst... just det ja.

Äntligen! Hittade en "byta-språk-på-datorn-funktion". ÅÅÅÄÄÄÖÖÖ - vilka underbara bokstäver! Haha. Fast det fattar man förstås inte förren man saknar dem. Nu måste jag bara tänka på att det som står på tangenterna inte stämmer längre, men får gå på känsla och minne från de svenska tangentborden.

Jag kom fram igår till Seattle efter en dag som varit 9 timmar längre än vanligt. Snacka om att vara trött. Jag åkte från Stockholm 13:20, från Reykjavik 16:55 och kom fram i USA samma dag kl 16:50. Jag har alltså åkt bakåt i tiden. Att åka tillbaka dessa fem minuter tog dock en hiskelig tid, ca åtta timmar. Med den hastigheten tar det 96 timmar att åka tillbaka en timme i tidsskillnadernas värld och 19342080 timmar att åka tillbaka till det år då jag föddes. 19 miljoner timmar, det är drygt två tusen år... Man skulle alltså bli extremt gammal och hinna dö innan man hann fram till sin födelse, eller hann bak kanske man ska säga... Nåväl, det tråkiga är ju att det finns en datumlinje man måste passera ett flertal gånger också och som förstör allt det roliga med det här totalt onödiga resonemanget.

Nåväl, det måste vara Jetlagen som gör mig så här flummig (eller så kanske jag är så här hela tiden, haha). Tillbaka till min vistelse här i landet alla svenskar har en konstig bild av...

Idag har jag besökt World Visions Center här i Seattle och blivit guidad runt av Stefans fru Ann (de jag bor hos) och fått träffa en massa intressanta människor. World Vision är ett stort företag på kristen grund som hjälper fattiga människor och barn i den så kallade tredje världen. Jag har bland annat fått en bok, skriven av chefen för företaget, som heter "The Hole In Our Gospel". Den verkar riktigt bra och utmanande så jag rekommenderar den redan nu innan jag själv läst den.

Ikväll ska vi vara med på ett Bibelstudium med nån kille som verkar ha varit med om en hel del. Ska bli intressant, jag får rapportera här efteråt. På det hela taget så tror jag att anledningen till varför jag är här är för att träffa olika människor som Gud vill att jag ska träffa och koppla ihop med av olika anledningar. Människor som kan lära mig en hel del.

En sista sak mitt i allt detta. Amerikanarna är inte alls lika lyriska över sin nye president Obama som resten av världen är. Här är man inte alls lika vana som vi i Sverige vid att de folkvalda politikerna inte håller sina vallöften och det är mycket rabalder kring presidenten. Trots att han propagerade för öppenhet och spelade på George Bushs icke-popularitet så är Obamas regering ännu mer hemlighetsfull än Bushs. Han har dessutom insatt några han kallar för "tsarer", folk han själv valt ut som kan bestämma vissa saker utan att behöva gå igenom de vanliga procedurerna. Hmm... Och som vanligt hör man inget om detta i de svenska medierna...

Ibland får man lite galna idéer. Jag fick en förra veckan. Varför inte åka till USA en sväng? Idéen bli verklighet på onsdag, för jag råkade hittade en skitbillig resa tur och retur till Seattle, WA.

När man ska åka in i USA så måste man svara på en massa frågor. Om man tänkt begå brott eller smuggla in knark till exempel. "Ja naturligtvis", svarar säkert den som tänkt göra nåt sånt. Hjärndött.

Apropå att åka in i USA, det är ju något som den i dagarna aktuelle råkommunisten, allas vår isbjörnsjägare Jan Guillou, inte får göra. Han är stämplad som landsförrädare eller något åt det hållet. Inte undra på att han är bitter på amerikanarna och försvarar terrorister.

Det ska bli väldigt kul att åka iväg i alla fall. Framförallt för att jag har världens bästa resepartner med mig - GUD. Han hittar alltid på spännande saker, arrangerar otippade men extremt timade möten med människor och är allmänt skön att hänga runt med. Det kommer säkert komma några rapporter här på bloggen från resan...

Söndag. Igen. Tiden går väldigt fort ibland. Eller så fyller man upp den med för mycket så man aldrig hinner med att ha det långsamt. Underskatta inte att det ibland inte händer något. Jag har till och med hört att tråkighet ska vara bra för kreativiteten. En brist för många dagis-uppväxta, aktivitets-serverade barn idag.

En fördel med den här söndagen var ju i alla fall att man fick en extra timme i morse. Själv hade jag dock helt missat att sommartiden skulle ta slut så jag for iväg en timme för tidigt till ett möte i Indal jag skulle på. När jag först kom dit var jag lite stressad eftersom jag trodde jag var sen, sedan började jag undra om jag tagit fel dag eftersom ingen annan var där, innan jag till slut nådde upplysning. Skönt! Ingen stress. Vi borde ändra till vintertid lite fler gånger om året tycker jag.

En annan fördel med att tiden går fort är att man inte behöver vänta så länge på att bli gammal. Dåligt skämt? Precis. Jag räknade just ut att 23 år är en tredjedel av 69 år - nästan 70!!! Ändå känns det som att så länge man är under 25 år är man bara i prologen av sitt liv. Fast när jag var 17 kändes det i och för sig som att den gränsen gick vid 20. Och förmodligen kommer den flytta sig fler gånger. Fast på ett sätt är det mer sant än många tänker på, hela vårt liv här på jorden är nämligen bara en prolog till den evighet som kommer.

Bibeln säger att människans liv är som en vindfläkt. Inte så konstigt med tanke på författarens (Guds) perspektiv. Haha. Samtidigt allvarligt. Vad gör vi med tiden vi fått? Lever vi för det som har evigt värde eller för det som kommer att ta slut en dag? Jesus gav ett bra tips: "Samla skatter i himlen". Då kan ingen stjäla det ifrån dig!

Hur gör man det? Jesus svarar på den frågan också: "Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." Är detta svårt? Egentligen inte, men det kräver att du vågar lita helt och fullt på Gud och att han ska ta hand om dig. Sälja allt man äger?! - menar Jesus verkligen det?! I dagens samhälle kan detta kännas overkligt, men vi får inte glömma bort att det genom tiderna funnits många som tagit Jesu ord på allvar, sålt allt de ägt och gett sig iväg med enkelbiljett till andra länder för att hjälpa fattiga och berätta om Jesus för folk som aldrig hört. Det har funnits många som fått betala med sina liv för att de älskar Jesus, många som valt att satsa på himlen före jorden och som vigt sina liv åt att försöka få med sig så många som möjligt till himlen. Jag är övertygad om att det har varit värt det för varenda en av dem! Jag vill också bli en sån...

Oj, oj, oj - besöksstatisiken sköt i höjden efter förra inlägget. Det här med kvinnor är tydligen något väldigt intressant.

Jag fick några intressanta kommentarer som är väl värda att läsa och fundera på. Tanken tas upp om att en del av de Bibeltexter som talar om församlingsledare (episkopos på grekiska) också kan översättas så att de helt klart talas om både män och kvinnor. Den tydligaste texten är 1 Tim 3:1-5:

"Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling?" (enligt Svenska Folkbibeln)

Just uttrycket "en enda kvinnas man" kan diskuteras. I Bibel 2000 skriver man "gift bara en gång" men detta är en felöversättning. De flesta anser att uttrycket används för att förhindra månggifte bland församlingsledarna. Månggifte var inte ovanligt på den tiden och de hedningar som blev kristna efter att de gift sig med flera fruar fick behålla sina fruar, även fast man undervisade om att Gud egentligen tänkt sig en man och en kvinna. Att skilja sig var mer otänkbart eftersom dessa före detta fruar då skulle förlora sin försörjning. Men man var noga med att ledarna skulle gå före med gott exempel och bara ha en fru.

Men tillbaka till frågan om kvinnor och män. Eftersom det i grekiskan ordagrant står "en fru man" kan det kanske också betyda att församlingsledaren ska vara kvinna eller man. Det är tänkbart och jag tycker att det är en intressant tanke (och jag vill slå fast att detta på inget sätt alls är en stridsfråga för mig personligen).

Men, om man ser på sammanhanget (både verserna före i kapitel 2 och verserna efteråt som jag citerar här ovan) tycker jag nog att det bara förstärker min tolkning av episkopos som församlingens Pappa-roll (läs förra inlägget). Tydliga likhetstecken dras mellan familjen och församlingen. Men man måste (tyvärr) också påminna om att ingen bra pappa är en diktator. På grund av kärlek och ömsesidigt underordnande har alla något att säga till om i en fungerande familj - speciellt Mamma (som vi alla vet, haha). Vi måste börja tänka på Bibliskt ledarskap på ett annat sätt än vi ofta gör, församlingen är inget företag vars mål är att gå med ekonomisk vinst. Den är heller ingen plattform för att förverkliga sig själv eller visa upp sina talanger. En ledare enligt Jesus är en tjänare, en som gör sig själv mindre, en som böjer sig ner och tvättar fötterna på andra.